Inledning till astronomin

Du befinner en mörk kväll någorlunda långt från stadens störande ljus. Vintergatsbandet syns som ett ojämt, vackert töcken ovanför huvudet. Vi befinner oss ju inne i vår egen galax och därför ser vi miljoner avlägsna stjärnor som en stjärnrök i natten. Vintergatan är stor, drygt 100 000 ljusår i diameter och innehållandes gott och väl mer 200 miljarder solar. Vår egen ligger ca 26 000 ljusår ut från centrum där det ligger nedanför vår södra horisont, långt bakom stjärnorna i Skyttens stjärnbild.

Det här är också en sådan fin kväll när vår drabant månen inte syns. Den ligger på ett medelavstånd från jorden på ca 370 000 kilometer, det är drygt en ljussekund bort. Dess massa är ungefär 1/80-del av jordens och den skapades i solsystemets barndom av en kollision mellan en himlakropp av planeten Mars storlek och vår unga jord. Då, för drygt 4 miljarder år sedan var det unga solsystemet en våldsam plats där massor av asteroider och klippor av större och mindre storlek susade fram. Därför var en sådan kollision inte speciellt unik. På de planeter och månar som inte har någon atmosfär kan vi fortfarande se spåren av de här nedslagen i form av ett otal kratrar och andra ärr på ytorna.

Men nu står vi här under stjärnorna och förundras över skönheten och mängden hos alla de här gnistrande ädelstenarna. En mörk kväll kan en person begåvad med normal syn se några tusen stjärnor och man kan ställa sig frågan hur man någonsin ska få ordning på den här mängden. Man är ju i gott sällskap. Redan patriarken Abraham hade ju bekymmer med att räkna stjärnorna. Men hav tröst. Himlen är sedan 1930 indelad i 88 zoner med fastställda gränser för stjärnbilderna. Vi kan ju inte se alla från vår horisont här långt uppe i norr. Lika lite som australierna kan se alla våra stjärnbilder. De stjärnbilder som aldrig går ner under horisonten under ett år kallas för cirkumpolära. För oss ser de ut att kretsa kring Polstjärnan som utgör svansspetsen på stjärnbilden Lilla Björnen. Tvärt emot vad många tror är inte Polstjärnan någon av himlens ljusaste stjärnor. Mer än 30 stycken lyser faktiskt starkare på vår himmel. Det beror på att polstjärnan ligger långt bort i natten, ca 400 ljusår. Det ljus vi ser från de i kvällen lämnade stjärnan när Karl IX var kung i Sverige. Stjärnorna är ju solar och att de ändå, trots sin storlek och ljusstyrka ser så små ut beror ju på deras enorma avstånd från oss. Om vi föreställer oss vår sol som en ärta så skulle närmaste stjärna ligga ungefär 4.5 kilometer bort.

Stjärnbilderna har i många fall rötter långt tillbaka i de mänskliga kulturernas vagga. Andra är skapelser av mer moderna astronomer. Många har försvunnit, men inga nya har vare sig tillkommit eller tagits bort sedan året 1930. Det är viktigt att komma ihåg att stjärnorna i en stjärnbild i de allra flesta fall inte har något med varandra att göra fysiskt. De ligger långt ifrån varandra. I många fall är det närmare avstånd mellan solen och en del av stjärnorna i en bestämd stjärnbild än mellan andra stjärnor i samma konstellation. När man börjar att se på stjärnhimlen så skaffar man sig först en stjärnkarta, inte för avancerad, då blir man bara förvirrad av alla punkter. Man utgår från något som man känner igen. De allra flesta här i Norden känner till de sju stjärnorna i Karlavagnen. Nu är det så att Karlavagnen egentligen inte är en egen stjärnbild utan något som kallas för en asterism och utgör en del av den större stjärnbilden Stora Björnen. Annat som kan vara lämpligt att utgå ifrån är de tre jämstarka stjärnorna i Orions bälte, även kallat ”De tre vise männen”som vi kan se i söder på vinterns stjärnhimmel. Det gäller att ha tålamod och ta det lugnt, lära sig kanske någon ny stjärna eller stjärnbild per kväll man är ute. Kom ihåg, du gör det för att det är roligt.

Stjärnorna själva har absolut inte bråttom. Så småningom så inser man att bortsett från de cirkumpolära stjärnbilderna så dyker det upp nya i öster vartefter året går och andra försvinner i väster. Det beror ju på att vår jord går ett varv runt solen under ett år och vid olika tidpunkter på året ser vi ut i rymden åt olika håll. En del stjärnor är ljusstarkare än andra och en del har också lite olika färg. Att en stjärna är ljusstark kan bero på två saker. Endera att den ligger nära oss, som till exempel Sirius, himlens ljusstarkaste stjärna som vi kan se på vintern lågt i söder där den gnistrar i alla regnbågens färger. Den är i verkligheten bara 25 gånger starkare än vår sol, men den ligger bara 8.6 ljusår bort. Andra ljusstarka stjärnor är helt enkelt naturligt starka. De tre stjärnorna i Orions bälte är tre blåvita superjättar och ligger hela 1500 ljusår bort. Var och en av dom lyser ca 60 000 gånger starkare än vår sol. När det gäller färger på stjärnorna så beror deras olika färger helt enkelt på deras yttemperatur, de rödaktiga är svalast och har en yttemperatur på ca 3000 grader. Hetast är de blåvita som ligger på 20 000-30 000 grader. Vår lilla sol har en temperatur på ytan på ca 5700 grader.

Det är onekligen en fantastisk himmel vi ser ovanför oss. Men vi märker också under ett år att en del av himlakropparna ser ut att flytta sig. Solens er ju att gå ett varv runt himlen under ett år. Vår måne har mera bråttom och skyndar på med ett varv krig jorden på drygt 29 dygn. Några ljuspunkter lyser utan att blinka och flyttar sig också. Det är de fem planeter som vi människor har känt till sedan historiens gryning. Merkurius och Venus som även ibland kallas för Aftonstjärnan och ibland för Morgonstjärnan som kretsar mellan solen och vår jord. Därför ser vi dom två aldrig långt från solen och de observeras bäst i gryning och skymning. Kom också ihåg att aldrig rikta ett instrument, kikare, teleskop eller annat mot solen eller i dess närhet. Permanent blindhet blir en mycket trolig följd. Observera solen bara när ni har med er någon erfaren observatör som har rätt specialutrustning med sig. Vi kan också se den rödaktiga Mars, Den gräddgula och stadigt lysande Jupiter och den mer avlägsna Saturnus. De här yttre tre planeterna kan bäst observeras när de står mitt emot oss på himlen och vår jord befinner sig mellan solen och planeten. Ibland ser de faktiskt ut att gå baklänges för en tid. Det beror på att vår jord så att säga, ”kör” om dom på innerspår, och mot de mer avlägsna stjärnorna ser de ut att flytta sig bakåt. Vi ser också att planeterna inte blinkar till skillnad mot stjärnorna. Det beror på att planeterna ligger så nära vår jord att de faktiskt i ett litet teleskop visar upp små skivor. Stjärnorna är så långt borta att de ser bara ut som punkter och deras ljus so ju naturligtvis går rakt när det kommer in i vår atmosfär bryt och förvrids av luftoron och alla luftceller.

Vi ser också att solen, månen och planeterna inte går hur som helst på himlen. Vi skulle med rätta bli mycket förvånade om vi en natt härifrån norra halvklotet skulle finna Jupiter i norr (det gör de som observerar från söder om ekvatorn). Alla de här himlakropparna rör sig mot en bakgrund av tolv stjärnbilder eller (tecken som astrologerna som utövar en gammal pseudovetenskap som kallas astrologi och där stjärnor och planeter tros bestämma vårt levnadsöde). Det är djurkretsen eller zodiaken. Orsaken till att alla de ovan nämnda himlakropparna rör sig mot just den här bakgrunden av stjärnor är att alla större himlakroppar i vårt solsystem bildades ur en s.k. insamlingskiva när solsystemet föddes. Den här skivan av gas och stoft kan man likna vid en CD-skiva som kretsade kring den nyfödda solen. De här banorna har planeterna och månarna i stort sett behållit under alla årmiljoner. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det behövs inga övernaturliga ”Stjärn eller planetkrafter”för att förklara det hela.

Till det här ska läggas en och annat komet från det yttre av solsystemet som ibland glider förbi som ett praktfullt skådespel i natten. Årliga meteorsvärmar, rymdgrus som är rester av gamla kometer passerar också vår jord under sin tur runt solen på vissa, bestämda datum under året. Till detta ska man lägga norrsken, väderfenomen, förmörkelser, konjunktioner (när två planeter eller planet och stjärna står nära varandra på himlen), okultationer (när månen eller en planet passerar framför en annan planet eller stjärna), satelliter och annat. Som synes är det ett oändligt varierat skådespel som utspelar sig över våra huvuden och runt omkring oss i universum och som vi verkligen är en liten del av. Läs nu vidare framåt i den här skriften hur du ska gå vidare. Kom ihåg att du gör det för att det är roligt, och för att själv trivas med dina observationer.

Jan Sandström