Visuella observationer: Skillnad mellan sidversioner

Nuvarande version från 14 april 2011 kl. 19.03

Konsten att se (med papper och penna)

Amatörastronomisk blues

Som nybörjare inom amatörastronomin är det en förskräcklig massa saker som måste klaras av. Först ska man forcera den optiska djungeln och komma över något lämpligt instrument. Sen ska man ute i mörkret försöka få ordning på utrustningen. Slutligen ska man också lyckats hitta något att titta på. Men för de allra flesta tror jag att känslan under de första kvällarna är smått överväldigande. Att titta ut över ljusåren, att själv för första gången se exempelvis månen, Jupiter eller Pleijaderna i teleskopet är magiskt.

Men någonstans på tredje kvällen börjar en lätt obehaglig känsla infinna sig. Blir det inte bättre? Jupiter är fortfarande i 150x inte mycket mer än ett knappnålshuvud. Och att se några detaljer är inte att tänka på. Andromedagalaxen är på sin höjd en suddig fläck. Och de där spiralarmarna i M51 som ska vara så lätta att se, syns överhuvudtaget inte.

I föreliggande guide ska jag försöka tackla denna amatörastronomiska blues. Det ska till att börja med handla om konsten att se, om hur man kan erövra de färdigheter – för det är faktiskt just färdigheter det handlar om – som krävs för att se inte bara spiralarmarna i M51, utan också detaljer i andra galaxer, i nebulosor eller på planeterna.

Men jag ska också, och som ett andra led i denna handledning, föreslå ett sätt att hantera en senare, och kanske inte fullt lika svårartad amatörastronomisk blues vilken brukar inträda i höjd med att nybörjaren så smått börjar bli ’färdig’ med Messier-objekten. Frågan som då infinner sig är helt enkelt vad man ska göra av sitt amatörastronomiska intresse. Man behöver någon form projekt, något som ger verksamheten vid teleskopet mening och riktning. Det finns förstås många vägar vidare – man kan exempelvis försjunka i variabelastronomin, börja leta efter supernovor eller köpa fotoutrustning och kämpa med guidestjärnor, motorfölje och likande. Mitt förslag tar ur kursen mot den visuella astronomin och handlar om att med papper och penna helt enkelt teckna av det man ser.

Men först alltså konsten att se. [Möjligen skulle Konsten att hitta in först]

Visuella tekniker

Låt mig börja med att understryka att se i ett teleskop inte är detsamma som det vi i dagligt tal menar med att se. I vår upplysta vardag är detta något vi gör helt automatiskt, utan att ägna det en medveten tanke. Vi ser trädet vid vägen. Där är trädet. Men när vi plötsligt sitter ute i mörkret och stirrar in i okularet på ett teleskop hamnar vi i en helt annan situation. Skillnaden ligger i ljusstyrka och kontrast. Vardagens objekt badar i ljus, från solen eller från lampor av olika slag, vilket skapar goda kontraster och synsinnet har inga problem med att omedelbart se det som bjuds. Situationen vid teleskopet är annorlunda. Amatörastronomer talar om ”faint fuzzies”, ungefär ljussvaga suddar, för att beskriva de objekt man observerar. Undantag finns förstås i exempelvis månen, planeterna och mer ljusstarka stjärnhopar, men i många fall är det just suddiga fläckar som framträder vid okularet. Och dessa karaktäriseras inte av ljusstyrka och bra konstrast, utan snarare av motsatsen, det vill säga de är ytterst ljussvaga och kontrasten mot himmelsbakgrunden kan vara försvinnande liten. Vill man få ut något av denna information måste man lära sig se på nytt. Och denna konst rymmer som vi nu ska se en lång rad kunskaper och färdigheter.

Mörkeranpassning

Till det mest grundläggande för den amatörastronomiska verksamheten hör ögats mörkeranpassning. När vi går från ljust till mörkt startar två processer i ögat, den ena är i stort sett omedelbar, den andra långsammare. Det första som händer är att pupillen utvidgas för att därigenom släppa in så mycket ljus som möjligt. Principen är densamma som på en kamera där man använder bländaren för att kompensera för olika ljusförhållande. Hur mycket pupillen kan utvidgas hänger ihop med åldern och är i viss mån individuellt. Är man ung kan pupillen i mörker utvidgas till runt 8 mm i diameter, är man äldre stannar den kanske redan vid 6 mm. Detta betyder också att vi inte kan påverka utfallet, utan är får nöja oss med det ljusinsläpp våra fysiska förutsättningar ger. (I mörker kan man enkelt avgöra vilken pupillstorlek man har med hjälp av en ficklampa med mycket svagt rött ljus, en spegel och en linjal som hålls så nära pupillen som möjligt.)

Den långsammare processen som också inleds när vi går ut i mörkret är kemiskt till sin natur. Receptorerna på näthinnan anpassar sig till bristen på ljus och blir efter bortåt en halvtimme känsligare. Denna anpassning försvinner om ögat utsätts för stark ljus som från exempelvis en ficklampa. Amatörer använder därför alltid ficklampor med svagt rött ljus, som inte stör mörkerseendet. För att få ut så mycket som möjligt av observerandet, så måste man alltså låta ögat anpassa sig till mörkret och dessutom tillse att det förblir anpassat tills observationspasset är slut.

Det kan också vara bra att tänka på att eventuellt ströljus från gatlampor och liknande stör mörkerseendet och därmed observerandet. Om möjligt, så bör man försöka skärma av dessa lampor. Det kan också vara en god ide att ha en luva att dra upp över huvudet när man observerar.

Indirekt seende

Att använda indirekt seende torde vara det första trick som amatörastronomer tillägnar sig, det är dessutom ett mycket kraftfullt sådant. När vi fokuserar blicken på något så använder vi samtidigt den del av näthinnan som kallas för gula fläcken. Här återfinns en hög koncentration av de synceller som brukar kallas för tappar. Dessa är som mest känsliga i fullt dagsljus och ger då mycket god skärpa. Det är också med tapparna som vi förnimmer färger. I mörker fungerar de emellertid sämre (det är därför alla katter är grå om natten). Ögat kompenserar detta genom att också ha tillgång till en annan typ av synceller, stavarna. Dessa är betydligt ljuskänsligare, men ger inte samma skärpa och de reagerar inte på färger. Av central betydelse för amatörastronomens situation är nu att de ljuskänsliga stavarna inte är koncentrerade till gula fläcken, det vill säga den punkt mot vilken vi fokuserar, utan spridda över näthinnan. Detta betyder att vill vi använda de ljuskänsliga stavarna måste vi fokusera vid sidan om det objekt vi observerar. Det är detta som kallas för indirekt seende. För en högerögd person – jodå höger- och vänsterhet återkommer också här och visar sig i vilket öga man föredrar att observera med – uppnås detta genom att man tittar lite till höger om objektet, för en vänsterögd lite till vänster. (Tittar man åt andra hållet hamnar fokus i den så kallade blinda fläcken och då ser man ingenting.) Man kan behöva experimentera lite med för det flesta hittar man rätt ganska omedelbart.

Vid okularet kan indirekt seende många gånger spela en helt avgörande roll. Med indirekt seende kan man ibland se ett objekt som överhuvudtaget inte syns om man tittar direkt på det. På samma sätt kan indirekt seende lyfta fram en detalj, eller en svag stjärna, som annars inte är synlig.

Exponeringstid

På en kamera ställer man som bekant in exponeringstiden. I dagsljus handlar det normalt om bråkdelar av en sekund, för astrofotografer kan det röra sig om timmar. Exponeringstiden är därmed ett mått på hur länge kamerans objektiv är öppet och samlar in ljus. Lite förvånande har även ögat en, låt vara en mycket begränsad, förmåga att ackumulera ljus. De uppgifter jag hittat talar om upp till omkring fem sekunder.

Det normala ögonbeteendet vid okularet utnyttjar inte denna förmåga. Ögat har en tendens att fladdra över synfältet, det stannar kanske bara en halv sekund vid någon detalj innan det snabbt flyttar vidare. För att utnyttja denna förmåga måste man alltså medvetet låsa blicken vid någon punkt fem sekunder i taget. (Detta är faktiskt betydligt svårare än vad det låter och kräver verkligen en medveten ansträngning.) Huruvida detta ger någon förnimbar skillnad vill jag emellertid låta vara osagt, men ibland har jag en definitiv känsla av att det faktiskt gör det. Om inte annat så tror jag själva koncentrationsakten ibland kan ge utdelning. Prova själv!

Variera förstoringen

Hur mycket förstoring man kan använda på ett objekt bestäms till att börja med av hur stor ljusöppning man har på teleskopet (på ett större teleskop kan man använda högre förstoring). En annan viktig faktor är kvaliteten på himlen, eller rättare sagt seeingen, vilket är ett mått på hur stabil atmosfären är. Finns det mycket turbulens i luften, antingen ner vid jordytan eller längre upp i atmosfären, så tål ett objekt mindre förstoring än om seeingen är god. Här ska det dock sägas att olika typer av objekt är olika känsliga för seeingen. Ska man observera planeter eller upplösa täta dubbelstjärnor bör seeingen vara mycket god; handlar det istället om djuprymdsobjekt som galaxer och stjärnhopar spelar seeingen mindre roll.

Förutsatt att man har tillgång till okular med olika brännvidd kan man observera ett objekt i olika förstoringar. Under givna förhållanden finns det ofta en förstoring som fungerar bäst, men det finns alltid goda skäl att pröva med olika förstoringar. Ökar man förstoringen så blir samtidigt himmelsbakgrunden mörkare vilken innebära att ljussvaga detaljer kan framträda. Ett exempel kan vara centrumstjärnan i en planetarisk nebulosa: Själva nebulosan stiger fram bäst i 100x medan centrumstjärnan bara syns i 300x.

Ibland kan det också vara idé att använda så låg förstoring som möjligt. Det gäller förstås stora objekt som inte får plats i synfältet annars, men också objekt med låg ytljusstyrka. Med för hög förstoring smälter dessa in i himmelsbakgrunden och går inte att skönja.

Allt sammantaget gäller det alltså att inte låsa sig vid en förstoring, utan att prova sig fram med de resurser som står till buds.

Svepa och knacka

Ytterligare en egenskap hos ögat som amatörastronomer kan utnyttja är att det är bättre på att uppfatta svaga konstrastskillnader om de rör på sig än om de står stilla. Låt oss säga att vi observerar en större men ljussvag nebulosa, som exempelvis Nordamerikanebulosan (NGC 7000) i Svanen. Med hjälp av stjärnkartorna vet vi att vi är på exakt rätt ställe, men ändå ser vi ingen nebulosa. Då kan man prova med att svepa med tuben långsamt fram och tillbaka över området. Denna rörelse kan vara precis vad ögat behöver för att sortera intrycken. Vill det sig väl framträder en bit av nebulosan och då som en svag kontrastökning i himmelsbakgrunden då synfältet passerar över nebulosan. Detta trick passar bäst på stora objekt.

Jagar man istället mindre objekt som exempelvis ljussvaga galaxer eller de många HII-regioner i Triangelgalaxen (M 33) som är inom räckhåll för ett amatörteleskop, kan man istället pröva med att knacka på tuben. De små vibrationerna sätter synfältet i rörelse och kan ibland räcka för att locka fram ett ljussvagt objekt.

Filter

På marknaden finns en hel uppsjö av olika filter att använda vid visuella observationer (filtren monteras i tubänden på okularet). Detta är inte sammanhanget att gå närmare in på saken, men kort kan sägas att filtren är så konstruerade att de släpper igenom vissa våglängder av ljus, medan de blockerar andra. Det finns speciella färgfilter för att få detaljer att framträda på planeterna, och det finns en rad filter för att lyfta fram djuprymdsobjekten. Här ska något ytterligare sägas om de senare.

Låt oss börja med UHC-filtren (Ultra High Contrast). Dessa betecknas ofta som ”Light pollution filter” då de blockerar några av de vågländer som ljusföroreningarna lyser i. Med filtret monterat kan himmelsbakgrunden många gånger bli påtagligt mörkare, vilket innebär att ljussvaga objekt stiger fram bättre. Det gör sällan någon större skillnad på galaxer eller stjärnhopar, men kan däremot lyfta fram nebulosor och planetariska nebulosor.

OIII-filtren är betydligt smalare än UHC-filtren. Det släpper bara igenom ljus i ett bestämt våglängdsområde. Monterar man detta på okularet så kan synfältet te sig nästan svart. Men poängen är att speciellt planetariska nebulosor lyser just i detta område och genom att filtret blockerar ljus från himmelsbakgrunden och även dämpar fältstjärnor i synfältet blir konstrasten bättre. Jämför man med UHC-filtren är OIII-filtren effekt ofta snarlik, men ibland ger det senare påtagligt bättre effekt. I praktiken får man helt enkelt prova sig fram.

Slutligen har vi också H-beta-filtren. Dessa har minst användningsområde av de tre och ger bara väsentliga effekter på en handfull objekt. Ibland talar man om dem som Hästhuvudfilter eftersom de normalt är helt avgörande för att se Hästhuvudnebulosan i Orion. Eller rättare sagt: Det är emissionsnebulosan IC434 som filtret lyfter fram. Själva hästhuvudet är ett mörkt jack i denna nebulosa. Ett annat objekt där det har god effekt är den stora Kaliforniennebulosan i Perseus.

Dessa filter kostar bortåt tusenlappen styck och ska man prioritera så bör man börja med UHC-filtret som har störst användningsområde, och om förutsättningar finns investera i OIII- och H-beta-filter senare.

Tid och koncentration

Därmed är vi fram vid det trick som kanske är det allra viktigaste i listan, nämligen att ta sig rejält med tid. Som nymornad amatör är man normalt så upptagen med att hinna se alla objekt att man kanske bara ägnar dem någon minut var. Men ska man verkligen få ut mesta möjliga måste man dröja sig kvar. Det gäller som jag skrivit ovan att mixtra med förstoringarna, att pröva med olika filter, att använda direkt och indirekt seende och så vidare. Och allt detta tar tid. För att få ut det mesta möjliga så räkna med åtminstone en halvtimmes observerande av varje objekt.

Ytterligare skäl att ge objekten tid är att de sällan framträder i sin helhet, det vill säga hela objekten syns inte på en gång. Studerar vi exempelvis en galax brukar kärnpartiet synas omgående, men ska man få en skymt av en spiralarm, eller ett stoffstråk krävs det koncentration och uthållighet. Och genom att koncentrera sig på olika partier i ett objekt bygger man långsamt upp en helhetsbild. Detsamma kan sägas om stora objekt där vår uppfattningsförmåga bara förmår fokusera på en del i taget. Vill man se allt som går att se måste man alltså ta en del i taget.

Erfarenhet

Ett akut problem för en nybörjare är att vederbörande inte vet vad hon eller han kan förvänta sig. En första chock brukar därför vara när man tvingas konstatera att de himmelska objekten inte ser ut som på bild. Men detta gäller också på detaljnivå. Innan man en gång har lyckats se (eller ana) spiralarmarna i en galax vet man helt enkelt inte vad man ska titta efter. Från fotografierna har man bilden av långa svepande spiralarmar som börjar i kärnan och fortsätter ut mot galaxens ytterområden. I okularet kanske man bara ser en liten knut halvvägs ut på någon av spiralarmarna. Här finns inga genvägar utan dessa erfarenheter är något som bara kan tillägnas den långa vägen.

Men med erfarenhet blir det lättare. Man lär sig hur olika objekttyper tar sig ut, och man ackumulerar också bildminnen från enskilda objekt. Ett exempel på detta är att när jag första gången observerade den ovan nämnda Hästhuvudnebulosan så tog det en och en halv timme innan jag var säker. Andra gången såg jag den alldeles omedelbart. Skillnader sitter i erfarenheten och i bildminnet som gör att man vet precis var man ska titta och vad man kan förvänta sig att se.

Teckna

Konsten att se handlar alltså om man med hjälp av olika visuella tekniker försöka avlocka ett objekt så mycket information som möjligt. En sista teknik, som jag ska vidareutveckla i nästa avsnitt, handlar om att inte bara observera utan om att också teckna av det man ser. Det finns många skäl att teckna vid okularet, men ett viktigt är att det faktiskt hjälper dig att se. För att teckna av något måste du först se efter hur detta något ser ut. För att se efter hur något ser ut, måste du fokusera på olika detaljer eller delar av ett objekt. Med papper och penna kan du dessutom ackumulera dina intryck från okularet. En liten detalj som kanske bara blinkar förbi för ett ögonblick kan permanentas i en skiss och samtidigt fogas till helhetsbilden av objektet.

Varför ska man teckna

När man som nybörjare har uppnått en viss förtrogenhet med teleskopet och stjärnhimlen och hunnit observera de mest intressanta objekten, börjar, som jag skrev inledningsvis, normalt en viss uppgivenhet infinna sig. Jaha, vad göra nu? Man behöver någon sorts projekt för att ge verksamheten vid teleskopet riktning och styrfart. Inom den visuella astronomin uppslukas många av variabelobservationer och av möjligheten att aktivt bidra till den vetenskapliga kunskapsbildningen. Andra fördjupar sig i olika kataloger och börjar jaga bockar i protokollet med ambitionen att observera samtliga Messier-objekt, hela Herschel 400 katalogen eller vad det nu kan vara. Ytterligare andra fastnar för solobservationer och börjar räkna solfläckar på daglig basis. Alternativen är många och vad man väljer att fördjupa sig i spelar kanske mindre roll. Jag vill dock hävda att fördjupning är nödvändigt för att verksamheten vid teleskopet ska utvecklas och att intresset ska hållas vid liv.

En annan väg vidare, som jag ska försöka slå ett slag för här, handlar om att med hjälp av papper och penna dokumentera det man ser i form av astroskisser. Det kräver ingen större konstnärlig talang, ingen dyr investering, och dessutom ger det utdelning från dag ett. Dessutom är det ett alldeles utmärkt sätt att öva ditt öga och pressa din uppfattningsförmåga till det yttersta. Och så är det kul också. Men det finns ytterligare några skäl att fördjupa sig i saken.

Att vårda traditionen

För ganska jämt fyrahundra år sedan riktade Galileo Galilei för första gången sitt teleskop mot himlarna. Under några ytterst intensiva månader gjorde ha en rad mer eller mindre sensationella upptäckter – han upptäckte bland annat Jupiters fyra största månar, han såg stjärnor i tidigare oanat antal, han studerade månens geografi och han var snubblande nära att också upptäcka Saturnus ring. Allt detta bokförde han i form av anteckningar och skisser. En del av skisserna bearbetades senare och fanns med som illustrationer i de publikationer som blev resultatet av arbetet.

Från Galileis dagar fram till slutet av 1800-talet var astronomer helt utlämnade till sin egen skicklighet med papper och penna när de ville förmedla sina synintryck mer i detalj. Astronomihistorien rymmer också många viktiga skisser. Vi kan exempelvis nämna Michael Florentius van Langrens månatlas (1645), William Parson skiss över Messier 51 med vilken ha för första gången påvisade spiralstruktur i en nebulosa (1845), eller varför inte densammes skiss av Messier 1 (1844) i vilken många igenkände en krabba vilket också gett Krabbnebulosan dess namn.

När fototekniken togs i bruk vid slutet av 1800-talet glömdes detta astronomiska hantverk snart bort. I den mån det levde vidare efter sekelskiftet så var det bland amatörastronomer som kanske hade tillgång till teleskop, men där kameror överhuvudtaget inte var att tänka på. Amatörerna fortsatte alltså att skissa som ett sätt att dokumentera vad de såg. Men under de senaste decennierna har kamerorna också letat sig in i amatörastronomin, och alltfler amatörer ger sig på astrofotograferingens svåra konst. Det betyder att astroskissande nu även börjar föra en tynande tillvaro bland amatörer.

Ett viktigt skäl för mitt eget engagemang i denna sak är därför att helt enkelt hålla traditionen levande. Genom att teckna av en solfläcksgrupp, en stjärnhop eller vad det nu kan vara, för man samtidigt vidare den tradition som forskare som Galilei en gång skapade. Dessutom är jag ur astronomihistoriskt perspektiv tilltalad av att försöka se himlen som våra föregångare en gång gjorde, att försöka bringa reda i synintrycket med samma, eller i alla fall liknande, förutsättningar, och med den teknik, som de använde. William Parson upptäckte spiralarmar med hjälp av papper och penna; att idag teckna av Messier 51 och själv försöka fånga dessa strukturer blir ett sätt att mycket konkret följa honom i spåren.

Dokumentation

Ovanstående argument biter kanske bara på historiskt intresserade. Ett viktigare och mer generellt argument för astroskissandet är att det är ett alldeles utmärkt sätt att dokumentera sina observationer. Givetvis kan man beskriva synintrycken med ord i observationsjournalen, men skisserna – även de allra enklaste – är normalt så mycket mera effektiva. De säger kanske inte mer än tusen ord, men de är åtminstone goda för några hundra.

Som dokumentationsteknik kan man använda skisser på åtminstone två sätt, dels som avbildningar av objekt och dels som ett sätt att fånga tilldragelser på himlen. Låt oss börja med de föregående.

En stor fördel med att dokumentera olika objekt i skisser är att man ’fryser’ en observation och därmed kan återvända till skissen vid ett senare tillfälle. Normalt blir detta aktuellt redan samma kväll eller dagen därpå när man kontrollerar sin observation mot fotografier eller liknande. Hur mycket fick jag med? Är den där ljussvaga sudden jag precis anande i okularet bara ett hjärnspöke eller har den en reell motsvarighet? Borde jag ha sett mer? Själv tycker jag just detta moment, då man avgör vad man har sett och vad man har missat, är det allra roligaste med skissandet. Påfallande ofta visar sig den anade sudden vara reell; mer sällan upptäcker man att man har fått allting om bakfoten. Men man kan också återvända till en skiss vid ett långt senare tillfälle. Kanske gör man en ny skiss av objektet under andra förhållanden, med ett nytt teleskop eller bara med ytterligare års erfarenhet och skillnaderna kan många gånger vara påfallande. Skisserna blir därmed ett arkiv över den egna utvecklingen.

En andra typ av skisser dokumenterar alltså tilldragelser på himlen. Det kan gälla hur en komet rör sig genom ett stjärnfält eller hur dess svans utvecklas under några veckor; det kan handla om en supernova som flammat upp i en avlägsen galax; eller om en storm som brutit ut i Saturnus atmosfär. I samtliga fall kan skisserna vara ett sätt att själv följa och dokumentera utvecklingen.

Visa andra

Ett sista skäl för att skissa objekten man studerar ute i mörkret är att skisserna också är ett utmärkt underlag för att visa andra vad man faktiskt kan se. Detta gäller förstås på ett rent allmänt plan – det är kul att ibland kunna visa familj eller vänner vad man håller på med – men det är också viktigt om man ska försöka lotsa nybörjare in på området. Nyböjare har normalt mycket vaga, många gånger helt missriktade föreställningar, om vad man kan (och inte kan) se i ett teleskop. Att förbereda någon som har fascinerats av fotografierna från Hubble-teleskopet på hur exempelvis Andromeda-galaxen ser ut i ett teleskop, är inte alldeles enkelt. Här kan skisser spela en viktig roll.

Ytterligare ett användningsområde för i detta fall andras astroskisser är som underlag för en planerad observationskväll. På nätet finns en del skissamlingar – den bästa är utan tvekan finska Deepsky Archive – där man snabbt och smidigt kan kontrollera hur olika objekt visat sig givet olika himmelsförhållanden, förstoringar, teleskop och liknande. Med hjälp av dessa skisser kan man alltså i förväg bilda sig en uppfattning om hur mycket man kan förvänta sig att se av ett objekt, något som många gånger underlättar enormt.

Man ser mer

Avslutningsvis vill jag ännu en gång understryka att skissandet är ett mycket effektivt hjälpmedel för att se mer av ett objekt. [xxxxxxxxxxxxxxx]

Utrustning

Den som vill slå sig på astrofotografing kommer snart att upptäcka att just denna sida av amatörastronomin tenderar att bli mycket kostsam. Visst kan man fotografera med tämligen enkel utrustning, men de som blir bitna brukar tämligen omgående börjar drömma om CCD-kameror, HQ5-stativ och allt annat som börjar klia i plånboken. För den som istället slår sig på astroskissandet är faran för att ruinera sig minimal (nåja, ett nytt okular kan man ju alltid fundera på). Dessutom slipper astroskissaren kämpa med guidning, elförsörjning, datorer och allt annat som kan krångla ute i mörkret. Man kommer långt med bara lite papper och en vanlig blyertspenna, men för den som vill slå på stort rekommenderar jag följande utrustning:

Ficklampa

Detta är väl mer eller mindre självklart, men jag vill ändå nämna det. För att inte störa mörkerseendet använder alla amatörer, och som redan påtalats, ficklampor med svagt rött ljus. Men om man ska skissa lite mer seriöst finns det en del att tänka på, speciellt den där tredje armen som man inte har. Eftersom den ena handen är upptagen med att hålla skissblocket och den andra av pennan blir ofta en akut fråga var man ska göra av ficklampan. Enklast, men lite bökigt, är att försöka hålla den med samma hand som man håller blocket, men detta kan bli fysiskt påfrestande i längden. En lösning är att skaffa ett par rejäla klämmor och en [bläckfiskarm] så att man kan sätta fast ficklampan på blocket.

En annan sak att tänka på är att ficklampan måste ha ställbar ljusstyrka. Även om man köper en för ändamålet avsedda ficklampa är min erfarenhet att den svagaste inställningen fortfarande är för stark. Detta blir speciellt märkbart när man skisser mycket ljussvaga objekt. En lösning på detta problem är att dämpa ljuset ytterligare genom att klippa till några bitar vitt smörpapper och montera innanför täckglaset.

Papper

Vem som helst som går in i en pappershandel kan konstatera att papper kommer i tusen kvaliteter. För att välja papper lämpat för astroskissande bör man tänka på två saker, för det första att pappret ska klara de ofta fuktiga förhållanden som råder under stjärnorna, och för det andra att det ska behålla sin kvalitet för många år framöver. Vanligt kopieringspapper är alldeles för tunt och duger därför inte. Pappret bör vara syrafritt, vitt och av god tjocklek (100-110 gram per ark). Många väljer att köpa lösa ark som sätts fast på en skissbräda med en klämma, men själv föredrar jag att använda inbundna skissböcker som finns i alla välsorterade boklådor. Dessa böcker tål ganska hårdhänt hantering och man riskerar inte att skisser flyger i väg med vinden.

Vare sig man använder lösa ark eller skissbok, gör man klokt i att bara använda ena sidan av arken. Använder man båda kommer baksidan att lysa igenom när man skannar in bilden (se nedan) och man riskerar också att skisser på motstående sidor smutsar ner varandra.

Ibland kan det vara påkallat att använda färdiga mallar för skissandet. Det gäller alldeles speciellt för dem som med hög upplösning vill skissa Saturnus. Att på frihand få till ringlutningen liksom de olika ringar är så gott som omöjligt, varför en mall utskriven på lämplig papperskvalitet underlättar. Ett liknande problem infinner sig för den som vill teckna av alla bälten och zoner på Jupiter – att disponera utrymmet på ett rättvisande sätt är mycket svårt. Mallar för både Saturnus och Jupiter finns att ladda ner på nätet.

En mall kan också underlätta om man vill skissa ett större synfält på himlen. Om man till exempel vill försöka fånga alla galaxer i anslutning till den Makarianska kedjan i hjärtat av Virgohopen, så kan man förbereda arbetet med att från lämpligt stjärnprogram skriva ut fältstjärnorna i området.

Pennor

Pennor – i det här fallet blyertspennor – finns det också många att välja på. De kommer i olika kvalitet och i olika hårdhet. Enligt min erfarenhet klarar man sig med två pennor, en lite mjukare för ljusstarka stjärnor och nebulösa detaljer, och en lite hårdare för de svagaste stjärnorna. Lämpliga hårdhetsgrader är HB respektive [BA?]. Det säger sig själv att pennorna bör vara vassa så en pennvässare kan också vara bra att ha med sig ut.

Blandstump

Innan jag fördjupade mig i astroskissandet hade jag aldrig hört talas om detta helt fantastiska hjälpmedel. Den finns i lite olika utförande men ser ut som en krita, spetsig i båda ändar, men är gjort av papper. Du använder stumpen för att smeta ut blyerts från pennan för att på så sätt skissa exempelvis spiralarmar i en galax, eller nebulosor. Normalt ritar man en liten kladd med pennan utanför skissen och använder sedan stumpen för att fånga upp blyerts i lagom mängd. Därefter tecknar man de aktuella detaljerna med stumpen. För att få naturtrogna nebulosor och galaxer är stumpen helt avgörande.

Suddagummi och ”Kneeded eraser”

Ibland blir det fel. Då behöver man förstås sudda. En god regel är dock att aldrig sudda ute i mörkret. Då pappret normalt är lite fuktigt riskerar man att ytan förstörs. Hamnar en stjärna fel är det bättre att sätta ett kryss över den och sedan ta bort den inomhus när pappret har torkat. För detta duger förstås ett vanligt suddagummi.

Men ibland är en detalj inte fel utan bara för markerad (det vill säga för mörk på skissen). Det kan till exempel gälla ett parti i en nebulosa som blivit för framträdande. Inte heller detta åtgärdas i mörkret, utan bäst inomhus sedan pappret torkat. Här finns det två vägar framåt, antingen suddar man bort detaljen, gärna med hjälp av en suddsköld, och ritar om den, eller så använder man en ”kneeded eraser”. Detta är en sorts modellera som först formas till en lämplig spets och som sedan används för att lyfta bort blyerts, lager för lager. Återigen ett enastående hjälpmedel.

Ytterligare utrustning

I denna manual utgår jag ifrån att man skissar med blyerts på vitt papper, men för den mer avancerade astroskissaren finns det många andra tekniker till buds. För dem som är roade av att skissa månen underlättar det till exempel att använda svart papper och vita pastellkritor. Kritor kan också vara ett alternativ för dem som skisser protuberanser på solen. Jag ska dock inte gå närmare in på detta här, utan hänvisar istället till nätet.

Teknik

Med utrustningen på plats är det dags att ge sig ut i mörkret. Det är som ovan antytts en god idé att planerar för de objekt man vill observera i förväg. Ska man få ut mesta möjliga av sina observationer så tycker jag man ska planera för ungefär ett objekt i timmen. Objekt väljer man förstås efter eget skön, men de bör stå högt och gärna på den mörkaste delen av den tillgängliga himlen. Huruvida man ska studera fotografier eller andras skisser i förväg är en smaksak. Det kan vara ett stöd för observerandet då man vet vad man kan förvänta sig att se, men det kan också vara missledande då bildminnet kan börja projicera saker på himlen som ögat egentligen inte ser. Själv brukar jag undvika att studera bildmaterial inför ett första besök, men ägna dem desto större uppmärksamhet inför ett andra.

Man bör också förbereda sitt skissblock, eller sina skissark, genom att i förväg rita in ett lämpligt antal synfältscirklar. Det finns ingen anledning att snåla på pappret så en eller två cirklar per sida kan vara lämpligt. Innan man väljer storlek på cirklarna måste man ta ställning till vilken upplösning skissen ska ha. Gör man små cirklar, exempelvis 5 cm i diameter, blir det svårt att återge små detaljer i det objekt man skissar; gör man dem istället stora, uppåt 20 cm i diameter, blir det svåra att överblicka i mörkret då ljuskäglan från ficklampan bara lyser upp en bit av cirkeln. Själv tycker jag att en diameter på cirka 10 cm är en utmärkt kompromiss mellan upplösning och överblick.

Lås oss med detta sagt anta att kvällens första objekt är lokaliserad och centrerat i synfältet. Hur ska man då gå tillväga?

Bekanta dig med objektet

Innan man plockar fram papper och penna måste man först bekanta sig med objektet. Till att börja med behöver man välja vilken förstoring som det ska skissas under. Här får man helt enkelt prova sig fram, med det gäller att hitta en förstoring som låter objektet framträda på bästa sätt i skissblocket. Observerar man exempelvis en stjärnhop vill man ha lagom mycket ’luft’ kring hopen så att det står ut bra från det omkringliggande stjärnfältet. Är det ett litet objekt som en planetarisk nebulosa vill man ha tillräckligt hög förstoring för att det ska finnas något mer än en liten rund sudd att fästa på pappret. Om man sedan bestämmer sig för att skissa objektet i exempelvis 75x finns det förstås inget som hindrar att man använder högre förstoring för att skissa vissa detaljer, detta förstås förutsatt att detaljerna förs in på skissen i rätt skala.

I detta skede bör man också prova med de filter man kanske har tillgång till. Är det något filter som ger en påtaglig ökning av konstrasten, så bör det förstås användas när man skissar.

Slutligen bör man också ägna själva objektet lite tid innan man börjar skissa. Hur ser det ut? Vilka proportioner har det? Framträder några speciella detaljer? När man har bildat sig en uppfattning om frågor som dessa är det dags att börja skissa.

Centrumpunkt

För att underlägga skissandet bör man alltid placera synfältet på ett sådant sätt att man får en lätt identifierad centrumpunkt. Det kan vara en speciellt ljusstark stjärna i en stjärnhop eller i anslutning till en nebulosa, eller själva objektet om man observerar en galax eller en planetarisk nebulosa. Detta är speciellt viktigt om man observerar utan motoriserat följe: i ett dobsonteleskop sköter man ju följet manuellt och då måste man enkelt kunna centrera samma synfält gång på gång. En tydlig centrumpunkt är också viktig för att lokalisera olika detaljer på skissen, men mer om detta under nästa punkt.

Fältstjärnorna

Alldeles oavsett vilket typ av objekt man valt att skissa börjar man alltid med de starkaste fältstjärnorna. Här kan man med fördel låta den centrumpunkt man valt vara centrum i en imaginär klocka orienterad på ett sådant sätt att klockan tolv är rakt upp i synfältet. När man ska överföra en stjärna från synfältet till skissen kontrollerar man först vilket ’klockslag’ den står i och försöker sedan uppskatta hur lång ut på ’visaren’ den befinner sig. Den första stjärnan står kanske klocka 3 och på två tredjedels radie ut från centrum. Med denna information går det att placera en stjärna på skissen tämligen precist. Sen fortsätter man på liknande sätt tills man ritat in alla de starkare stjärnorna. Under processen är det viktigt att vara uppmärksam på det vinklar stjärnorna bildar till varandra och deras inbördes avstånd. Ju noggrannare man är i detta skede desto bättre blir resultatet senare i arbetet. När man är klar med de starkaste stjärnorna fortsätter man med successivt svagare. Man kan fortsätta att använda den imaginära klockan, men oftast är de lättast att placera i relation till de fältstjärnor som redan är inritade på skissen. Återigen gäller det att vara noggrann med vinklar och avstånd. Dessutom är det viktigt att man är uppmärksam på magnitudskillnaderna. En stjärnas magnitud indikeras genom storleken på den prick man ritar in på skissen (de svagaste stjärnorna kan det underlätta om man använder en hårdare penna).

Objektet

Har man valt att skissa en stjärnhop så är man i princip färdig i och med föregående steg, men för andra objekt så återstår förstås själva objektet. För att skissa detta utgår man från det stjärnfält som nu ligger klart på skissen. Här måste man vara noga med både orienteringen och storleken visavi stjärnfältet och det gäller att placera objektet så att det stämmer med vad man ser i okularet. Är det en galax eller någon form av nebulosa man skissar är det nu dags att ta fram blandstumpen. Gör en liten kladd med blyerts utanför skissen och använd stumpen för att fånga lite av detta (hellre för lite än för mycket då det är lättare att lägga till än ta bort på skissen). Börja sedan med det ljusaste partiet av objektet, exempelvis kärnan på en galax. Med mjuka svepande rörelser bygger man sedan successivt upp den svärta som återger objektet. För de allra flesta torde detta vara en helt ny teknik, och innan man prövar det första gången i skarpt läge så kan det vara bra att ägna sig åt lite torrsim inomhus och vid god belysning. Man upptäcker snart att tekniken går fort att erövra och att den ger ett enastående naturtroget intryck.

När man efter en del möda är nöjd med återgivningen av objektet återstår en del efterarbete vid teleskopet. Till att börja med bör man se över stjärnorna igen och kontrollera att magnitudåtergivningen är korrekt. Kanske behöver någon stjärna ytterligare svärta. Eller man har kanske missat att ta med någon stjärna. I samband med detta kan man också kontrollera om någon eller några stjärnor har en tydlig färg. Detta bör i så fall antecknas.

Anteckningar

Även om en mer ambitiös skiss innehåller en hel del information, måste den förstås kompletteras med anteckningar av sedvanligt slag. Man bör bokföra åtminstone datum och klockslag, använt teleskop liksom förstoring och eventuella filter. Av stor betydelse för framtida bruka av skissen är att man också uppskattar himmelskvaliteten, det vill säga gränsmagnituden och seeingen. Men det är också en god idé att men ord kommentera objektets utseende. Kanske vet man med sig att någon detalj hamnade fel, blev för bred, för stor eller för markerad och detta bör då noteras.

Efterbearbetning

För att få full utdelning av skissandet krävs en hel del efterarbete, men till skillnad från annat efterarbete är detta allt annat än betungande. Delar av detta görs lämpligen inomhus redan samma kväll/natt, medan resten kan sparas till någon av de många potentiella observationskvällar då molnen (eller månen) ställer till det.

Justera skissen

Detta moment bör göras redan samma kväll då man fortfarande har tydliga minnen av observationen. Inomhus och under god belysning gäller det då att utvärdera resultatet. Motsvarar skissen intrycket i okularet? Behöver någon detalj förstärkas, tonas ner eller rent av flyttas? Här man förstås stor nytta av de anteckningar jag talade om under föregående punkt.

Kontrollera skissen

När man så är nöjd med sig skiss, så kan man också kontrollera den mot annat bildmaterial, antingen från böcker eller från internet. Stämmer skissen med fotografiet? Hur mycket av nebulosan har jag fått med? Finns det detaljer jag borde ha sett, men som jag har missat? Här är det viktigt att ha klart för sig att även om fotografier är mer objektiva i sin återgivning, så kan de aldrig återge det visuella intrycket.

Denna kontroll blir speciellt viktig för delar av ett objekt (eller ibland hela objekt) som legat på gränsen till uppfattningsförmågan. Under djup koncentration, speciellt om man börjar bli lite trött, har synsinnet ibland en tendens att projicera hjärnspöken i synfältet, och ibland kan dessa leta sig in i en skiss. Upptäcker något sådan i en skiss har jag för vana att sudda bort dessa detaljer (däremot lägger jag aldrig till saker som syns på ett fotografi, men som jag inte sett vid okularet).